Mellan 1975 och 1995 satsade staten cirka 500 miljoner kronor på "mjuka lån" till innovatörer utanför de etablerade företagen och FoU-organisationerna. Det visade sig vara en oerhört bra investering - till dags dato har de lett till statliga intäkter kring 50 miljarder kronor och skapat omkring 20 000 nya jobb.

- Jag har visat att såddfinansiering lönar sig för både staten och samhället. Jag är övertygad om att en liknande sastning nu skulle ge motsvarande resultat, säger Lars-Birger Larsson.

Han var finansineringshandläggare på STU, Styrelsen för teknisk utveckling, den myndighet som administrerade stödet, från 1974 till 1995. Och han har precis publicerat en bok i ämnet som han hoppas ska leda till att staten gör något liknande på nytt.

- Staten har svårt att hitta en modell för att skapa tillväxt och nya jobb. De åker runt till olika delar av världen, som Silicon Valley och liknande, för att studera hur man gör där. Men det borde titta mer på hur vi gjorde här hemma. Vi hade en fungerande modell från 70-talet till en bit in på 90-talet, säger han.

Metodiken då gick ut på att identifiera innovatörer och entreprenörer med goda idéer och hjälpa dem med såväl nätverk och kontakter som "mjuka lån", sådana som bara behövde betalas tillbaka om satsningen slog väl ut. Villkoret var att lika mycket pengar kom från andra källor som företagaren själv, kunder eller andra icke-offentliga finansiärer. Starkt fokus låg på att hitta tidiga kunder som var villiga att bekosta delar av utvecklingen.

Några av de projekt som STU då satsade på är idag medelstora och framgångsrika företag inom svensk elektronik, som Axis, Intertex, Innovativ Vision, Micronic, Mydata, Pricer, Sectra, Senseair, Shortlink och Transmode. Andra har blivit uppköpta av svenska eller utländska aktörer, som LGP Telecom, IVP Integrated Vision Products och Epigress. Uppköpt blev också den största succén av alla STUs adepter - Radiosystem AB - med de av Torbjörn Johnson utvecklade basstationerna som idag är grunden för hela Ericssons framgångar inom mobiltelefoni. Gemensamt för dem alla var att de hade idéer som inte krävde vådligt mycket kapital för genomförandet samt att de leddes av kraftfulla, visionära individer.

- Den nya regeringen säger att de vill få igång nya verksamheter som ger nya jobb. Och då säger jag att de måste söka bland snillena, säger Lars-Birger.

I sin bok pekar han ut att de 35 mest lyckade satsningarna hade cirka 6000 anställda år 2006 och därtill engagerade underleverantörer och konsulter motsvarande ytterligare runt 9000 personer. Skatter och arbetsgivaravgifter från dessa gav staten cirka 5 miljarder kronor år 2007.

Allt STU tog i blev förvisso inte guld. Av de omkring 3000 idéerna som myndigheten utvärderade under 20-årsperioden fick 500 någon form av finansiering, och av dessa blev det företag av ungefär 200. Runt hälften av pengarna som lånades ut med mjuka förtecken har betalats tillbaka.

STU lades ned 2003, något som Lars-Birger Larsson menar var ett misstag. I synnerhet som det tar väldigt lång tid för denna typ av satsningar att få effekt. Det tog över 10 år innan staten fick in mer från STUs investeringar än man betalade ut. Men de påföljande 20 åren blev tillväxten å andra dramatiskt hög.

Förvisso finns en hel rad offentliga aktörer idag som säger sig stödja innovationer, som Vinnova, Almi, Nutek, Industrifonden och lokala satsningar på teknikparker och företagsinkubatorer. Men enligt Lars-Birger Larsson gör de samma fel allihop -  de är alldeles för inriktade på högskolornas forskningsresultat.

- Forskarens syfte är att få en doktorshatt. Inget fel i det, men forskarnas primära mål är väldigt sällan att kommersialisera tekniken. Av de exempel vi lyfter fram har bara 10 procent rötter i forskarvärlden, säger han.

- Även Vinnovas program Forska & Väx är väldigt forskningsbaserat. Och programmet saknar ett viktigt mellanled, nämligen konkretiseringen. Ska man ha genuin förnyelse måste man satsa på de udda idéerna. De finns ofta i små företag, hos helt fria företagare som ofta har svårt att få fram pengar, säger han.

Hans kritik mot dagens innovationsmyndigheter är inte nådig:

- Kulturen på Vinnova är inte optimerad för industriell förnyelse och tillväxt. Och Almi har en så utspridd organisation att de inte kan bygga upp den erfarenhet som krävs.

Ändå tror han att Vinnova, Almi, Nutek eller möjligen Industrifonden skulle kunna utgöra en plattform för en ny statlig satsning på såddfinansiering. Det som behövs är givetvis pengar - i sin bok föreslår Larsson en fond på en miljard kronor som därtill bör få tillskott på 100 miljoner kronor om året. Pengarna kan tas från de intäkter staten redan fått från tidigare satsningar, menar han.

Därtill behövs rätt människor, med fingertoppskänsla och genuin förståelse för företagande, förnyelse, ny kunskap och ny teknik. Viktigt är att organisationen är serviceinriktad snarare än toppstyrd, menar Larsson.

- I STUs organisationsdiagram fanns innovatörerna högst upp. Det är deras idéer, behov och verksamhet som måste styra, säger han.

Debattboken, med titeln "Såddfinansiering - en kraftig vinstgenerator för stat och samhälle" ska nu presenteras på ett antal seminarier där Lars-Birger Larsson ska bjuda in politiker, departementsjänstemän och andra aktörer. Boken kan beställas från Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den..