Meddelandesystem (message passing)  används av svenska Enea i dess produkt Linx och även i det standardiserade protokollet Tipc. Den typiska tillämpningen är att låta processorkort i ett telekomrack skicka meddelanden till varandra.

BAKGRUND Multikärnorna ropar i kör efter bättre verktyg Antalet kärnor på systemkretsar och processorer växer. Det är en utmaning för programmerare är vana vid att tänka seriellt – nu måste programvaran parallelliseras. Det behövs enkla programmeringsmodeller, annars kommer multikärnorna i praktiken aldrig att leverera sin potentiella prestanda. Det är mot den bakgrunden som Poly-Messenger lanseras – ett exploderande behov av bättre programmeringsverktyg för att utveckla inbyggda system för multikärnor. Olika multikärnearkitekturer kommer att behöva olika verktyg. Inget verktyg kommer heller att vara optimalt för alla problem. Att programmera en superdator för snabba beräkningar är en sak, att snabba upp en pc är en annan, att skala ner ett distribuerat system till en systemkrets är en tredje. Poly-Messenger är avsedd för det sistnämnda – distribuerade system på multikärnor. Samtidigt är detta en bredare nisch än bara telkomplattformar: Sven Brehmer ger sju tillämpningsområden som han tror Poly-Messenger är lämpad för mediamobiler, säkerhetskameror, videotelefoni, paketanalys i nätverksutrustning, mobilinfrastruktur, digitalradio, radar och sonar. – Generellt är Poly-Messenger lämplig för alla typer av system som arbetar med strömmande media, signaler eller paket, säger Sven Brehmer.

Men när Enea talar om multikärnor sprider man gärna tanken att Linx också skulle kunna användas för den interna kommunikationen i multikärnor. Och det är just den tillämpningen som är Polycores specialitet.

– Vår Poly-Messenger är uttryckligen konstruerad för multipla kärnor på ett chip och för multipla processorer på ett kort, säger Sven Brehmer, vd på Polycore .

– Eneas erbjudande och Tipc, arbetar på en högre abstraktionsnivå som är bättre lämpad för kluster och kontrollplan.

– Vi är inte riktigt konkurrenter. Visst finns det en viss överlappning, men också möjliga synergier. Jag tror att man faktiskt skulle kunna ha nytta av att använda oss båda i större distribuerat system med många multikärnekretsar, säger Sven Brehmer.

Poängen med meddelandesystemet är att det inte låser sig till en specifik multikärna. Programmets funktioner skrivs för sig och det är dessa som skicka meddelanden mellan sig. Därefter kan konfigureringen till den faktiska hårdvaran ske, då funktionerna placeras ut på olika kärnor.

Hårdvaruarkitektur, operativsystem och det fysiska kommunikationsgränssnittet – programmeraren behöver i princip inte ta hänsyn till dessa parametrar när hon utvecklar sin tillämpning. Det enda bivillkoret är att programmet är skrivet på ett sådant sätt att programfunktionerna inte försöker komma åt samma data samtidigt.

Hårdvarukonfigureringen i Poly-Messenger är statisk. Programmeraren gör en abstrakt beskrivning av topologin i språket XML och programkoden genereras automatiskt.

Fördelen med statisk konfigurering är mindre fotavtryck och högre prestanda.

– Fotavtrycket är betydligt mindre än Tipc, säger Sven Brehmer.

Nackdelen är begränsad flexibilitet.

– Men kom ihåg att tätt distribuerade system också de är statiska. Antalet kärnor och kopplingarna förändras inte, säger Sven Brehmer.

– Det är det som gör Poly-Messenger lämplig för tätt integrerade distribuerade system på chips- och kortnivå.

Polycore Software får hjälp av det faktum att Sven Brehmer är ordförande tillsammans med Freescale för Capi – arbetsgruppen för multikärnekommunikation i Multicore Association .

Sven Brehmer är KTH-elektroingenjör. Han har varit vd på kompilatortillverkaren Diab Data och chef över Wind Rivers division för inbyggnadsplattformar. Teliasonera, Xilinx och Wind River är teknikrådgivare till Polycore.