Minix inspirerade en gång finländaren Linux Torvalds att dra igång projektet Linux.

Syftet med Minix var att lära ut principer för operativsystem. Det är det fortfarande. Men Andrew Tanenbaum började år 2007 vidareutveckla Minix i riktning mot att också bli ett operativsystem för inbyggda system. Med robusthet som riktmärke.

–Jag blir så fruktansvärt frustrerad när programvara inte fungerar, säger Andrew Tanenbaum.

Linus Torvalds och Andrew Tanenbaum har en aldrig avslutat schism om hur operativsystem ska konstrueras.

Minix är en så kallad mikrokärna, ett minimalt operativsystem som endast sköter den mest grundläggande funktionaliteten som processtrådar och kommunikation, medan så mycket som möjligt av andra tjänster, som filsystem och drivrutiner, körs med begränsade rättigheter som vanliga tillämpningsprogram.

Det ger mer robusthet – en kraschande drivrutin behöver inte krascha operativsystemet.

Medan Linux är en monolitisk kärna som ger betydligt större delar av operativsystemet fullständiga rättigheter. Syftet är bättre prestanda.

Meningskiljaktigheten dras till sin spets i Andrew Tanenbaums nya planer för skötebarnet Minix. Andrew Tanenbaum vill bygga ett operativsystem som är extremt robust. Han gör det genom att sätta flera lager av tvångströjor på de drivrutiner som i en monolitisk kärna är fullt fria medborgare.

Drivrutinen kan inte öppna en port, ta kontakt med ett program, skicka en signal eller skriva till en minnesadress utan att första ha inhämtat erforderliga detaljerade tillstånd.

Det nya Minix ska inte bara kunna överleva en kraschad drivrutin utan ska dessutom kunna automatiskt upptäcka att drivrutinen kraschat, och därefter starta om den. Jobbet sköts av ett program kallat reinkarnationsservern, som också startar om drivrutiner som fastnat i eviga repetitiva cykler.

Tanenbaum ska också jobba vidare med att krympa storleken på Minix, som idag är nere på 4000 kodrader från de ursprungliga 12 000 rader som publicerades i appendix i hans klassiska lärobok.