När Saabs bilfabrik i Trollhättan är hotad gör näringsministern ett stort nummer av hur viktig den tillverkningen är för Sverige och hur mycket han vill hjälpa till.
För elektronikindustri i farozonen finns inte tillstymmelse till sådan attityd. Några exempel:
När Ericsson sålde av halvledartillverkningen för uttalad nedläggning reagerade visserligen landshövdingen Mats Hellström. Men reaktionen kom först fem i tolv, och den påverkade inte utvecklingen alls.
När Electrolux flyttade sin dammsugarfabrik till Ungern skedde det med industriministerns goda minne - det var ju gubevars ett led i Jas-affären.
När Ericsson lade ner en fabrik i Norrköping för några år sedan uppmanade regeringspartiets partisekreterare Ingela Thalén till bojkott av företagets mobiltelefoner.
Både Volvo och Saab har förblivit riksangelägenheter trots att båda numera är utlandsägda. Detsamma kan inte sägas om Ericssons och ABBs elektronikfabriker som sålts till Flextronics, Solectron eller Sanmina-SCI.
Att politiker själva kör bil är en ganska dålig förklaring. De använder ju också mobiltelefon och kanske rentav även dammsugare. Ofrånkomligt är dock att bilindustrins ledare länge haft bättre kontakt med regeringen än elektronikindustrins förgrundsfigurer. I grenen regeringsdiplomati har Lars Ramqvist och Kurt Hellström helt enkelt spelat i en lägre division än exempelvis PG Gyllenhammar och Leif Östling.
Månne finns nu hopp om förändring. Carl-Henric Svanberg ger ett mer polerat intryck än hans företrädare. Och på en nivå närmare gräsrötterna har Elektronikindustri- och IM-föreningarna börjat se sin sak som allt mer gemensam - manifesterat av samarrangerade branschdagar och en gemensam debattartikel i Dagens Industri.
Allt detta är värt att applådera. Den svenska elektronikbranschen behöver definitivt mer samarbete, både internt och med politiker på alla nivåer. Först då kan attityderna ändras.
About / Advertise
